Ett Kapitel

||: Rädd, räddad, räddast :||

Jag är inte rädd.
Inte alls som andra barn.

Jag är åtta år och det går en pojke i min klass som är rädd för allt: lunchrasten, matsalen, skolbänken, pennorna, frökens kramar, fruktstunden, siffrorna, orden.

Pojken heter Alex och han står framför mig med en pinnstol lyft mot taket. Hans armar är spinkiga och hans hår är flottigt av svett och han är redo att kasta stolen, så som han kastade galgarna, skorna och papperskorgen som är fylld med tejprester och äppelskrutt alldeles nyss. Sakerna ligger kors och tvärs över kapprummet och de andra barnen har flytt ut på skolgården, men jag står kvar. Jag står alltid kvar när de andra förflyttar sig. Jag hinner liksom inte med. Vanliga barn följer en gemensam regel som får dem att lyfta från marken nästan samtidigt. Ibland avundas jag dem och deras spontana koreografi, men för det mesta är jag nöjd med min egen stig. Den må vara enslig, men den är upplyst av skimrande Eshis – glödande punkter i natten.

”Jag slänger den! Nu! På dig!”

Alex är kortast i klassen, men när han är uppvarvad är han stark. Superstark.

“Som Lobo!” försäkrar han och vevar med sitt överdimensionerade tillhygge över huvudet.

Jag vet bara på ett ungefär vem Lobo är: en seriefigur som åker rymdchopper, ett slags motorcykel, och som gör vad som helst för pengar. Lobo bryr sig inte om någon annan, men ibland råkar han göra good deeds trots att det inte var hans avsikt. Det kallas för anastrof när våldsamma händelser eller olyckor får positiva konsekvenser. (Ofta tar det en stund innan man kan skilja katastrofer och anastrofer åt, vilket kallas för perspektiv eller insikt. Efterklokskap? Är det ett ord? Jag måste fråga mamma.)

“Jag ska ta sönder allt, varenda grej!” Alex ögon glöder likt två bortglömda spisplattor i dunklet och jag tvivlar inte för en sekund på att han kan riva hela skolan om han vill – det gör inte rektorn heller – men kan han verkligen nå fram till mig?

Mina armar hänger som två gummiga falukorvar utmed sidorna. Korvar tillagade utan böj. Jag orkar inte lyfta dem. Vill inte? Jag kan lika gärna låta honom slå hål på mitt osynliga pansar. Slå och slå tills allt som kvarstår är bländande ljus. En gigantisk supernova. Ett skimrande big bang. Kanske vore det en bra sak, a good deed?

Genom fönstret ser jag rätt in i lärarrummet. Vuxna dricker kaffe på rasterna, det är vad dom säger, men jag vet att dom gömmer sig. Kriget är långt ifrån osynligt: kriget som pågår mellan oss kantstötta barn. Vi som tvingas bli vuxna snabbare än alla andra, vi som inte vet hur eller på vilket sätt, bara att det måste ske. Vi som bär slagfälten inom oss. Vi som kastar bomber mot varandras vallgravar och önskar att vi kunde få vada genom samma gyttja för en stund, vi som vill inbilla oss att kriget är ett lerkrig, ett barnsligt upptåg, något som passerar. Vi som växer upp till finslipade lögnare, hårdhänta överjag, vårdslösa tigerdomptörer, storstilade drömmare, hopplösa romantiker och introverta äventyrare. Barn som Alex. Barn som Linnea i 3B. Barn som jag.

Jag drar upp min t-shirt. Hela vägen upp till hakan.

“Ni måste vara rädda om Lova”, säger fröken till klassen första gången de möter mig. “Hon är ömtålig.” Hon kunde lika gärna säga: ”Den här ungen är lätt att ha sönder. Öva på henne.”

Så jag blottar min späda flickkropp, jag vill visa att jag är skör på ytan, möjligen, men inte på insidan. Mina tankar är blivande stjärnor, mitt skelett är gjutet i bly.

Alex ögon fastnar på kirurgtejpen. Tejpen som löper kors och tvärs över min bleka flickmage. Kors och tvärs och hit och dit, precis som ränderna på hans egna armar gör – de som är ilsket röda när helgen blir måndag. De som kryper hit och dit över hans rygg: onda maskar, ormar som alla ser, ormar som ingen stör.

Jag har min stig, han har sin.
Det finns vuxna som slår barn.
Det finns vuxna som lagar dem.

Och jag förstår att han hatar mig, för det ryms inte bara en kontinent mellan oss i kapprummet, utan två. Gånger tusen. Upphöjt i en triljard. Vi står i varsin skyttegrav, men på min sida har fladdrande vimplar körts ner i jorden och på avstånd hörs ett segervrål. I mitt rike slåss människorna för kärleken. I hans värld har man glömt hur den känns, om man någonsin kände den.

Lobos ögon bleknar, de fylls av vita tårar.

Jag sträcker ut handen. Kanske kan en korvarm fungera som linbana, som en bro eller lian? Kanske kan han svinga sig över till min sida?

Men det är för sent. Det är för tidigt. Krigens tid är inte över.

Han ser inte min hand, han ser bara sårskorporna som framträder som svarta fläckar genom sårtejpen. Orättvisan. Den oproportionellt stora oförrätten. Sveket. Mitt ärr är en 35cm lång järnväg som signalerar att världen tar hand om mig, hans ärr är rödljus som skriker: ingen vill ha mig.

Och vi är barn. Vi är barn som inte förstår hur vi kan ändra spelets regler. Vi blir stående i en andlös tystnad och stirrar på varandra. I bostadsområdet omkring oss rastar pensionärer sina knähundar, villaägare målar om sina hus och papperslösa kvinnor från flyktingboendet knölar ner rostbröd och cornflakes i sina medhavda kassar och påbörjar vandringen mot det nybyggda området bortom granskogen dit inga kommunala busslinjer sträcker sig.

Stolen faller till marken. Alex tar ett steg tillbaka och lämnar mig ensam bland alla omkullvälta saker. Han är inte stark längre, bara spinkig, svettig och innerligt frusen och jag vill ropa efter honom, skrika: “Kom tillbaka! Vi börjar om!” Men jag har glömt mina repliker. Han springer sin väg och jag vill spola tillbaka bandet, jag vill se stolen explodera i luften mellan oss, jag vill att spillrorna ska träffa oss båda samtidigt, att de ska fälla oss till marken – sänka oss ner i osportslig vila – omvandla oss till två ovetande små frön, söva oss och låta oss förbli sovande tills nya tider, andra sorters villkor, sveper in över världen.

Jag kryper in under granen som vakar över oss från skolgårdens bortersta hörn, jag pressar kroppen mot stammen och sluter ögonen. Jag är bra på att försvinna. Jag försvinner hur lätt som helst. Min andra verklighet följer alltid med mig. Eevighedens nyfikna kastvindar slår kullerbyttor kring mina ben, kallkällan porlar och skvätter. Himlen över mitt huvud är full av blossande röda himlakroppar, fräsande nödraketer: protostjärnor. Nyfödda stjärnor kallas för protostjärnor, det har jag läst i ett av mammas vetenskapsmagasin. Extra många stjärnor bildas det i närheten av svarta hål, det är som om materian som befinner sig i hålets närhet känner på sig att den ska förintas och skyndar sig att existera lite extra innan det är för sent. Somliga tror att himlakroppar har ett eget slags medvetande, ungefär som amöbor eller bakterier. Jag vet inte vad jag tror, men jag undrar en hel massa.

”Lova? Hallå, sover du?”

Frökens blus doftar av bullar och kokkaffe. Hon räcker mig ett glas med vatten och jag undrar hur ett glas med vatten ska kunna rädda Alex, men under huden finns en brinnande kontinent, så jag tar emot glaset och dränker den.