Där är där man inte är
Där är där man inte är
Här är här där man är
Åh här har man alltid med sig
Här har man alltid med sig
› Fem myror är fler än fyra elefanter
Jag är sju år och ett par regniga sensommar-veckor. Stupröret strax till höger om vår veranda slutar i en munter liten sväng, en snorig elefantsnabel. Mamma klyver ett äpple i två halvor. Hon skär ut kärnhuset och överlämnar det till mig. ”Det är viktigt att du dricker”, säger hon, med betoning på viktigt.
Jag fyller äppelhalvorna med snabelvatten. Det smakar sött och fruktigt. Sommar och höst. Vinter och vår. Jord och löv. Vattnet fyller mig med det som saknas. Det som togs bort, eller lades till. Jag är osäker på vilket. Verklighet kanske? Ett sorts inre ankare? ”Drick”, säger de som är vuxna och jag dricker. I sängen, vid middagsbordet, på gräsmattan, i klätterträdet. Ingen annan dricker så mycket som jag. Jag förstår att de vill ha mig här. Ha mig kvar. Ha mig hel. Här finns min familj.
Vi åker till sjukhuset. Ofta. Hit och dit. På sjukhuset kontrollerar man att mina värden är som alla andras, men jag verkar aldrig bestå av helt rätt vätskeblandning. Det dyker alltid upp nya listor över prover som ska tas. ”Kissa”, säger mamma. ”Kissa”, säger sköterskan. ”Kissa i muggen först, det är enklare så.”
Enklare hur då?
Jag sitter i båset med ett glasrör i ena handen och en pappersmugg i den andra. Väggarna är vita: rollad nättapet. Jag öppnar inte toalettlocket. Jag drar inte ner trosorna. Jag stirrar på luckan där provet ska ställas in, luckan är ett slags sluss mellan mig och kontroll(t)anterna.
Att lämna över sitt kiss till främlingar känns fel på alldeles för många sätt. Det är mitt kiss. Det är privat, skämmigt och jag vill att dess sammansättning ska vara hemlig. Vem vet vad min gula soppa kan avslöja om mig? Innehåller den något som kan få mamma och pappa att viska med upprörda röster när de tror att jag sover och inte hör?
Jag sover inte.
Jag stirrar i taket och undrar om det syns på mina prover att jag dricker vatten fyllt av en annan sorts verklighet på Eevigheden? Jag undrar om det gör mig utspädd på något vis, inte så där förtätat normal som andra barn.
”Det kommer inget.”
”Försök bara lite till?”
Mammas röst är fylld av mamma-kärlek. Det finns ingen annan kärlek som den. Mamma-kärlek får nyårsraketer och vulkanutbrott att framstå som futtiga nysningar. Mamma-kärlek är ett slags filt man kan svepa om sig när man är rädd.
Jag fäller upp toalettlocket och fantiserar att jag har en pistol mot huvudet och att någon står intill mig och skriker, ”Kissa annars skjuter jag!” Den som skriker har samma tonfall som barnen på skolgården har när de riktar sina leksakspistoler mot varandra: ”PANG! PANG! Du är död! Du dog nu! Lägg dig ner!” Särskilt Fia skriker på det där viset. Hon klättrar högst upp på snöhögen och vrålar: ”Herre på täppan!” Den som försöker göra henne sällskap där uppe får snöbollar blandat med grus i huvudet.
”Pappa. Varför finns det pistoler?”
”För att det finns rädda människor. När man är rädd tänker man inte särskilt bra.”
”Vad är människorna rädda för då?”
”Det som förblir osagt. Det som är jobbigt att förklara och svårt att förstå. Det är viktigt att våga resonera om saker och ting. Både med likasinnade och med personer som är av en annan åsikt.”
”Resonrera?”
”R e s o n e r a. Att turas om, att lyssna och berätta. Att förstå att det som känns självklart för en själv, kan kännas avigt för andra. Min skjorta, till exempel, har en alldeles förträfflig passform, men jag gissar att du skulle tycka något annat om du blev tvungen att iklä dig den.”
Jag nickar. Resonera. Ännu ett bra-att-haight ord ur pappas bra-att-haiga ordlåda.
”Pappa?”
”Jaha, ja?”
”Fia skjuter alla på skolgården när hon och fröken har bråkat. Käpphästarna med. I huvudet. De kan inte bli skjutna någon annanstans förstås, i alla fall inte om de ska dö av det, men ändå: det skulle liksom kännas bättre om hon sköt dem i pinnen. Pinnar är mer … hittepå?”
Pappa ler trött, ”Att barn härmar vuxna är aldrig barnens fel. Inte nödvändigtvis de vuxnas fel heller.”
”Vems fel är det då?”
”Det är komplicerat.”
Pappa har en tjock bok i portföljen. Den är fylld av jordabalkar, kolon, paragrafer och superviktiga stycken, men inte ens Sveriges Rikes Lag kan svara på allting. Det kan inte koltrasten som håller mig sällskap under Eevighedens glödande himmel heller, men han är väldigt bra på att lyssna och det vill jag säga till pappa, men det gör jag inte.
It’s complicated.
Jag gräver i portföljen istället. Hittar ett bankhäfte och skriver gigantiska tal under debit och kredit, river av det gula och det rosa pappret från det översta som är grått och låter pappa signera.
”Nu saknas min signatur på din kopia”, påpekar han saktmodigt.
Jag skrynklar ihop och gör om från början.
”Är jag också komplicerad?”
Jag gissar att det är en rektorisk fråga, en sån som har ett fördefinierat svar, ett svar som rektorn måste höra innan hen kan ta ställning till om man får lämna grundskolan och bli vuxen och allt det där andra, eller inte. Svaret är: ja, du är komplicerad (I’m bonkers to my bones, obviously), men min kostymklädda juristpappa säger inte JA. Han säger, ”Nä” och signerar kopiorna med Kalle Anka och Katten Konrad. Han erhåller en rejäl summa kontanter ur mitt feta monopolpengfodral, tar god tid på sig och räknar dem noga – för när man leker med pappa är leken på högtidligt allvar – och när han har räknat klart rufsar han om i min kalufs och jag vill be honom att aldrig sluta, men jag identifierar mig som en självständig unge, så jag blir sittande intill honom stel som en pinne och jag säger inte ”Mmm” och jag tippar inte huvudet mot honom som för att signalera att jag uppskattar beröringen. Och då slutar pappa. För pappa tycker att det är viktigt att man respekterar barns, och särskilt flickors, kroppsintegritet. Han tittar på mig med sina stora, lättrörda ögon och de har samma färg som isarna har när de smälter om vårarna – de är lite plaskigt immiga liksom – och så säger han, ”Du är smart, rolig och ganska så fantastisk, tycker jag” och plötsligt vill jag säga förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt! Det är fel ordval förstås, lika fel som: ”Öh, öh – ha den äran” i Askungen på julafton, men det känns rätt. Förlåt, förlåt, förlåt. Förlåt för kärleken. Förlåt för att jag är komplicerad, fantastisk och kanske lite, lite underbar.
Vi åker hela den långa vägen hem från sjukhuset. Vi äter hamburgare och dricker Pucko på Sibylla. Min hamburgare är minus allt utom ost, bröd och saltgurka. Taken är svarta av fåglar. Jag antar att de är svarta för att de inte ska råka frysa ihjäl där uppe. Uppland är ett riktigt köldhål, säger de på SMHI. Jag somnar med huvudet mot rutan. Drömmer om Bläckplumsungarna. Drömmer att de är svarta av samma orsak som fåglarna. Drömmer att de fryser så att de skakar under vantasollerna.
När vi är hemma igen går jag raka vägen in på toaletten och kissar i röret. Jag prickar rätt på en gång. Jag tvekar en stund, sen späder jag med lite vatten från kranen och skakar försiktigt. Jag lämnar provet till mamma som ställer in det i kylskåpet och dricker en kopp kaffe innan hon kör hela den långa vägen tillbaka till sjukhuset.
Jag sitter i mitt fönster och ser bilen försvinna över krönet.
Vart tar allt provrörs-kiss vägen? Finns det en tank där borta, en väldig silo där allt kiss och allt blod och alla blindtarmar och njurar och cancermonster och allt vad mer de nu har tagit ur mig ligger, huller om buller, bakom en stor etikett som bär mitt namn? Eller har avskrädet hamnat på en återvinning full av trasiga barnkomponenter?
Mammas äldsta docka har ett huvud och en arm som alltid trillar av. Jag brukar sätta tillbaka kroppsdelarna med lite tejp. Kanske gör man likadant med barn när delar av dem går sönder? Lånar av någon annan. Tejpar lite.
Hur mycket kan man ta bort från en människa innan hon upphör att vara människa och måste kallas för något annat? Armar och ben, uppenbarligen, det finns föreläsare utan armar och ben.
Magen? Man kan bajsa genom ett hål i magen, in i en påse, istället för genom rumpan, så rumpan borde man kunna ta bort. Ryggraden? Ett träd utan stam är bara en knotig rot och en hög med vissnande kvistar.
Sitter mänskligheten i huvudet? Skulle mitt huvud monterat på en robot känna sig som Lova? Skulle mitt huvud minus hjärtat minus lungorna tänka samma tankar, drömma samma drömmar?
Är det skalet som är människan eller är det svaren, alla de eftersökta, funna och memorerade svaren? Kan man tänka utan kropp, helt utan fysisk hjälp? Kanske svävar förmågan att tänka – självaste nyfikenheten – omkring i rymden? Kanske är kroppen ett slags radio försedd med ögon-, näsa-, öron-, hud- och mun-antenner? Kanske hinner jag kasta mina svar till någon annan innan min livstid är ute, så där som träden kastar minnen genom sina rötter? Jag antar att det är därför människor skriver. Pratar. Sjunger. Ser på film och läser böcker.